Hmm, kärlek för mig är mycket, min pojkvän är kärlek för mig, min familj är kärlek för mig, mina katter, mina vänner, alla minnen jag har. Kärlek för mig tror jag är något som gör att jag känner mig omtyckt och att jag inte behöver känna mig ensam. Skulle jag tillslut stå där med min pojkvän som enda personen i mitt liv så är jag fortfarande inte ensam. Jag kan ha förlorat hela min familj men jag är trots det inte ensam, jag har min pojkvän. Kärlek är då jag kan känna mig trygg. Kärlek är att känna lycka, glädje men också sorg och elände. Många gånger bråkar jag och min pojkvän, vi gråter och vi upplever hemska saker som man önskar inte fanns, men trots det så älskar jag honom. Oavsett om vi skriker på varandra eller gråter för att vi blivit sårade så älskar vi varandra.
Jag har en enorm kärlek till mina katter som är som mina barn. Människor som inte har djur kan nog inte förstå detta, förstår att djur kan vara lika mycket värda som om dom vore ens egna barn. Men det är sant, trots att mina katter inte kan prata så förstår jag dom. Jag vet när dom vill ha mat, när dom vill gå ut, när dom vill kela, leka, när dom är trötta och vill bli lämnade ifred, jag vet när dom är arga, ledsna eller inte mår bra. Detta för att man lever med dom 24 timmar om dygnet och man lära sig deras kroppsspråk och alla deras läten. Mina katter är som min barn och dom finns alltid där, dom vet nrä man är ledsen och kommer fram och buffar på mig, och kryper upp i famnen på mig för att trösta.
Men min pojkvän och mina katter är inte det enda som jag känner kärlek för. Inte just nu men för någon månad sen kände jag en enorm kärlek till handbollen. Jag spelade handboll i ca 15 år och älskade varje sekund av det, trots dom gånger jag hatade det. Jag skulle kunna fortsätta länge till men det har jag varken ork eller lust till. Jag har fått fram det viktigaste som jag anser att kärlek är och det räcker.
